etmien

Jag hade mina föraningar om hur ullvi var. Redan i nian när vi skulle välja tvekade jag rejält inför ullvi, det kändes så... tattigt. Men det blev tillslut ullvi ändå, av den anledningen att femtonåriga jag inte vågade. Vågade inte ge mig av helt ensam till en ny stad och en ny klass. Och jag kan inte direkt säga att jag ångrar att jag inte valde något annat, för jag vet att jag aldrig hade pallat det vid den tiden.

Första året på media var okej. Jag gillade de flesta ämnen och tänkte att det var rätt bra ändå. Men förvåningen över hur otroligt lite vi fick göra och hur lång tid vi hade på oss och hur enkelt allting var var enorm. Att komma från åttan och nian med tre prov och diverse inlämningsuppgifter i veckan till ungefär ett prov varje termin. Att aldrig behöva plugga till någonting. Och visst var det skönt, till en början.

Jag behövde aldrig plugga. Jag behövde aldrig anstränga mig under skoldagen. Jag lärde mig i princip ingenting som jag inte kunnat lära mig själv hemma genom att googla.

Lärare som gav oss uppgfter vi redan fått göra - i fyran. Lärare som trodde att de gjorde oss en tjänst när vi fick gå efter halva lektionstiden. Lärare som trodde de var snälla när de satte på en film istället för att undervisa. Lärare som gett upp.

Jag har gått halva tiden i gymnasiet. Och nu har jag kommit in på en ny skola. Samhällslinjen på St Eskil. Om jag vill, så börjar jag på torsdag. Men jag har så sjukt svårt för att bestämma mig om det är värt det eller inte.

Gå ett år extra och känna att jag lär mig något värdefullt i skolan
eller
gå kvar och bara få slut på eländet?